sofieisabelle.blogg.se

Nu var vi där. Huset där livet börjar.

 

Stegen blev bara tyngre och tyngre, pulsen steg. Nu var det verkligen på allvar. Vi läste oss till vart vi skulle ta vägen, öppnade dörren till avdelning vi skulle skriva in oss på. Det enda jag ser är gravida & läkare. Vi fick ett rum vi fick bo in oss i i några timmar.

 

En stund efter vi hade fått vårt rum kom en läkare in och pratade med oss om hur allt skulle gå till innan jag var redo att föda. Chocken jag va i så minns jag inte ens hälften.

CTG blev inkopplat, där fick jag ligga på den hårda obekväma sängen & tillslut kom en läkare in och förklarade att jag skulle få gelé som mjukade upp livmodersetappen. Lättare sagt än gjort. Nu förstod jag att den här resan kommer göra ont. Nu när gelén va inkörd så skulle jag ligga stilla i 1 timme för att det skulle värka.

 

Den där långa timmen hade gått då fick jag resa mig upp och göra lite som jag ville. Jag va hungrig! Vi gick ner till huvudentrén och åt. Vi hittade inte riktigt vart vi skulle gå, då tog vi ute vägen (ej gravid tar det ca 5min att gå runt), det tog ca 30min för stackars mig. Kanske ska säga stackars J som fick vänta på mig hela tiden.

Försökte äta, men tankarna kom fram hela tiden. Fick knappt i mig en liten macka. Grät till och från hela tiden, rädslan var större än lyckan.

 

Avdelningen min resa började på stängde, så nu blev vi ner visade till förlossnings avdelningen.Babyboom som det var förra sommaren fick vi sätta oss ner i väntrummet då alla rummen va fulla. Minuterna förvandlades till timmar, jag var helt tyst. Satt bara och koncentrerade mig på hur mitt liv kommer se ut när jag åker härifrån!

Äntligen fick jag gå in till ett rum - rummet där jag skulle förvandlas till mamma.

Fick lägga mig ner direkt och en CTG blev inkopplad, kollade om allt såg rätt ut och in i rummet gick doktorer & barnmorskor i skyttetrafik. Blev helt snurrig av alla dessa namn. Det enda jag koncentrerade mig på hur jag skulle klara detta. Nu kom rädslan fram ännu mer.

 

För varje ny person som kom in i rummet fick vi berätta det jag just återberättar här. Stenen började släppa av oro ju mer värkarna började kännas, då fick jag något annat att tänka på.

Mellan alla kontroller på hjärtljud och öppenhet fällde jag tårar. Tanken hade inte släppt än att jag skulle bli mamma till en liten bebis.

 

Mer kommer.