Nu var vi där. Huset där livet börjar.
Stegen blev bara tyngre och tyngre, pulsen steg. Nu var det verkligen på allvar. Vi läste oss till vart vi skulle ta vägen, öppnade dörren till avdelning vi skulle skriva in oss på. Det enda jag ser är gravida & läkare. Vi fick ett rum vi fick bo in oss i i några timmar.
En stund efter vi hade fått vårt rum kom en läkare in och pratade med oss om hur allt skulle gå till innan jag var redo att föda. Chocken jag va i så minns jag inte ens hälften.
CTG blev inkopplat, där fick jag ligga på den hårda obekväma sängen & tillslut kom en läkare in och förklarade att jag skulle få gelé som mjukade upp livmodersetappen. Lättare sagt än gjort. Nu förstod jag att den här resan kommer göra ont. Nu när gelén va inkörd så skulle jag ligga stilla i 1 timme för att det skulle värka.
Den där långa timmen hade gått då fick jag resa mig upp och göra lite som jag ville. Jag va hungrig! Vi gick ner till huvudentrén och åt. Vi hittade inte riktigt vart vi skulle gå, då tog vi ute vägen (ej gravid tar det ca 5min att gå runt), det tog ca 30min för stackars mig. Kanske ska säga stackars J som fick vänta på mig hela tiden.
Försökte äta, men tankarna kom fram hela tiden. Fick knappt i mig en liten macka. Grät till och från hela tiden, rädslan var större än lyckan.
Avdelningen min resa började på stängde, så nu blev vi ner visade till förlossnings avdelningen.Babyboom som det var förra sommaren fick vi sätta oss ner i väntrummet då alla rummen va fulla. Minuterna förvandlades till timmar, jag var helt tyst. Satt bara och koncentrerade mig på hur mitt liv kommer se ut när jag åker härifrån!
Äntligen fick jag gå in till ett rum - rummet där jag skulle förvandlas till mamma.
Fick lägga mig ner direkt och en CTG blev inkopplad, kollade om allt såg rätt ut och in i rummet gick doktorer & barnmorskor i skyttetrafik. Blev helt snurrig av alla dessa namn. Det enda jag koncentrerade mig på hur jag skulle klara detta. Nu kom rädslan fram ännu mer.
För varje ny person som kom in i rummet fick vi berätta det jag just återberättar här. Stenen började släppa av oro ju mer värkarna började kännas, då fick jag något annat att tänka på.
Mellan alla kontroller på hjärtljud och öppenhet fällde jag tårar. Tanken hade inte släppt än att jag skulle bli mamma till en liten bebis.
Mer kommer.
Det där med bostad, alla saker till bebis och oss själva. Det va lättare sagt än gjort. Inte nog med att jag hade svårt med att acceptera livets vändning som höll på att gräddas i min mage så var jag tvungen att acceptera att jag skulle flytta hemifrån. Jag ville flytta hemifrån men inte med det här beskedet!
J lyckas hitta ett jobb. Visserligen bara över sommaren, men det va lösningen. Vi kunde leta efter ett boende.
Oron blev bara större och större ju närmare BF vi kom. Men i slutet på juni fick vi tag på ett hus, hos mina kusiner. I mitten på Juli flyttade vi in. Nu kom bara nästa problem, alla saker man behöver till bebis. Hur löser vi det? Det är tur att både jag och J har en sån stor släkt. Vi lyckades skramla ihop allt från spjälsäng till massa onödiga saker till bebisen. Nu va det bara det, man får inte åka från BB utan stol. Vi hade inte dom pengarna att köpa ny stol, vi hade precis köpt en begagnad barnvagn. Nu fick vi ställa min pappa mot väggen, han skulle få betala en ny stol. Jag pekade och han betalade efter mycket om och men. Vi fick den tillslut!
Vi lyckades skrapa ihop ett helt hem & saker till bebis på mindre än 2månader.Jag hade gärna haft dom där 9månaderna på mig att ställa mig in på att bli mamma och att alla saker kunde komma lite då och då. Nej nu fanns det inte tid till att vänta. Bebis kunde komma när som hellst.
Dagarna började närma sig BR 26 Juli, ingen bebis ville komma. Nu visste inte barnmorskan till 100% vilket datum BF var, då det va jätte svårt att se hur stor bebis va. Nu började jag acceptera vad som skulle ske. Men jag var verkligen inte redo, det va något man fick bli automatiskt på BB. Jag räknade dagarna jag hade plussat + över BF.
Bokade ett besök hos barnmorskan om igångsättning. Jag var livrädd. Jag skulle påtvingas att föda, det va inte så jag hade tänkt. Efter mötet va jag bland molnen och svävade. Jag kunde räkna dagarna på 1 hand tills bebis skulle komma. Nu var datumet fast, torsdag 9 Augusti skulle jag sättas igång om ingen bebis hade kommit ut tidigare.
Onsdagen den 8 va jag så nervös. Jag gjorde allt för att det skulle sättas igång den natten, så jag slapp åka in och bli igångsatt. Nej, bebis ville inte komma. Jag låg vaken mestadels den natten. Massvis med konstiga tankar kom upp. Jag var rädd men samtidigt glad. Nu skulle jag få se bebis som hade spenderat 7månader i magen helt utan min vetenskap.
Den 9 Augusti va här. Skulle ringa mödravård specialistavd runt 08.00, ställde klockan så jag inte missade det. Ingen klocka behövdes, jag låg på nålar och kollade rätt in i telefonen halv 8. Vågade inte ringa, men tillslut tog jag beslutet - jag var så välkommen in till dom!
Packade ihop min och J´s väska - nu kom vi till det. Vad skulle man ha med sig? Vi visste inte alls hur lång tid vi skulle vara där. Hade läst om igångsättningar, det kunde ta hur många timmar innan det ens sätter igång med värkar... Jaja, nu fick vi packa som att vi skulle flytta dit. Bebis väska ska vi inte tala om, vi som inte visste vad det skulle kom ut för någon filur fick packa både tjejigt och killigt.
Ställde mig i duschen och kopplade av en stund. Försökte få något annat i tankarna än allt som hade snurrat runt i skallen i månader. Tårarna tryckte sig ut, nu visste jag inte om det va glädjetårar eller tårar för att jag inte va beredd. Det här va min största mardröm & inte veta att man va gravid och sen få veta det när det va försent att få tänka på saken.
Klockan rann iväg. In till staden, vi plockade upp våra kompisar som skulle ha vår bil så medans vi va på BB. Vi ville inte betala 200kr/per dag. Fick panik när jag såg att nu åker vi ut från staden mot BB. Sista gången vi åkte bilen som ungdomar, nästa gång åker lilla familjen bilen tillsammans.
Nu var vi framme på BB. Jag stog som ett frågetecken, vart skulle vi?
Kommer mer ikväll. Tårarna kommer när jag skriver detta.
Jag tror verkligen inte på något. Men just detta har kanske en mening med allt.
Jag har alltid sagt att jag vill bli mamma innan jag fyller 22. Det blev jag också. Utan att veta om något. Där inne i min mage låg min bebis i 7månader utan att jag märkte av honom. Jag hade nog den lättaste graviditeten som jag vet om. Det är läskigt!
Allt började början på Maj -2012. Jag va på krogen, drack en öl men det kändes bara konstigt i kroppen. Det va som att kroppen sa mig något, men jag trodde jag höll på att bli sjuk. Jag köpte en till, kände likadant. Ställde ölen åt sidan, köpte mig en cola & den slank i mycket bättre. Jag kom hem, kände efter med inget kändes i kroppen. Dagen därpå bröt jag ihop. Allt kändes skit, jag mådde psykiskt dåligt, inget va okej. Jag googlade på mina symtomer, - jag va djupt deprimerad! Ringde min pojkvän, han va på jobbet, sa som det va att jag va djupt deprimerad. Vi bestämde att jag skulle kontakta läkare och utgå därifrån vad dom tyckte.
Men vi bestämde oss att testa ett gravtest, inte vet jag varför, men sagt och gjort jag åkte och handlade ett. Jag drog mig länge innan jag öppnade det. Kom ihåg att man ska vänta 3-5min för svar, jag gick in på toa & kom ut lika fort igen. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men trodde inte det va sant. Jag hann knappt dra ut stickan från kisset så va det 2 KNALL RÖDA streck. Grattis Sofie!
Bokade ett besök hos MVC, jag va livrädd. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Va så i chock att jag skulle börja betala när jag kom upp dit så personalen fick be mig sätta mig ner och vänta att doktorn skulle komma ut. In på rummet, la mig ner i gynstolen. Hade gråten i halsen. Ville bara ta på mig mina kläder och sticka, rymma från verkligheten. Han sliter fram gelén, något slags instrument och fram med skärmen. Där inne låg min bebis. Jag dog där i någon sekund. Helt ovetande så skulle jag bli mamma, vare sig jag ville eller inte. Grattis va det enda han sa. Han kunde inte riktigt se hur långt gången jag va men han gissade på V27+5. Slet på mig kläderna och sprang ut till bilen. Hann inte öppna dörren på bilen så forsade tårarna fram. Jag visste inte vart jag skulle vägen. Tog mig mod för att ringa min pojkvän, han hörde direkt att det va något fel på mig fast jag höll mig ifrån att gråta.
Bubblan sprack och tårarna kom ändå, jag kunde inte hålla tillbaka dom. Det enda jag fick fram, J du ska bli pappa. Han frågade om det inte fanns något att göra, tänka på abort eller så. Nej tyvärr svarade jag, jag är i V27+5 och man föder i V40. Skrek att jag ville ta livet av mig. Ville inte leva. Livet sög!
Åkte och hämtade J på jobbet, han hörde på mig att jag INTE kunde vara själv. Jag kunde inte prata, tårarna tog över allt. Såg mitt liv passera. Ville verkligen inte få barn nu, jag va inte redo. När vi kom hem hade min mamma redan kommit hem. Jag behövde inte säga något till henne, hon förstog!
Nu fick vi blicka framåt. Mvc bokade ett UL på Odenplan till oss. Nu va det på riktigt. Tänkte för mig själv att nej jag ska inte kolla eller köpa en bild på bebis. Pengarna låg redan på bordet innan vi skulle bege oss in til Stockholm, min älskade mamma skrev en lapp "ni kommer ångra er senare". Den enda gången min älskade pojkvän åkt buss med mig. Skräcken kom bara närmare och närmare ju längre vi åkte med bussen. Jag ville inte. Gråten va min andra hand just nu!
Lägger mig på sängen, likadant här, doktorn drar fram gelén, något instrument och fram med skärmen. Där inne ligger min skatt. Jag tar J´s hand och trycker så hårt jag kan och tårarna rinner längst min kind. Det här besöket va mitten på Maj, jag hade bf 26 Juli -2012.
Veckorna går. Vi skulle bli en egen liten familj. Men det va bara det, vi hade inte en egen bostad. J va tvungen att fixa ett bättre jobb och inte nog med det, alla saker till bebis & ett eget ställe att bo på.
Fortsättning följer!
Har valt att starta om. Vill börja om från början. Det är inte så lätt när man sitter i den sisten som jag gör. Allt är klyvet! Men jag ska försöka rensa ur mig så mycket som jag kan här. Så se upp för starka ord!
Hej!